Det som växer i min mage

Okej, nu blir det helt officiellt. VI VÄNTAR BARN!

Galet, galet, galet. Alla frågar hur det känns och det är så svårt att förklara. Vi är så glada, tacksamma, förväntansfulla och lyckliga. Samtidigt är det skrämmande och overkligt. Svårt att förstå och sätta fingret på hur det känns helt enkelt. Alla känslor på samma gång. Men tanken på framtiden gör att det bubblar till i magen av förväntningar och längtan är så stor efter den lilla! Ord blir på något vis överflödiga.

Liten tillbakablick: allt gick väldigt fort och vi försökte någon månad innan stickan visade ett plus. Lyckoruset i samband med det var enormt. Datumet var den 28/2. Sedan dess har det alltså gått ca två mån. Denna tid har varit rätt omtumlande och det har varit läskigt att glädjas pga riskerna som finns i början. Men någonstans i v 11-12 bestämde jag mig för att glädjas fullt ut, det finns ingen anledning till oro och rädsla innan något hänt. Det får vi ta itu med då. Än så länge har i alla fall allt gått bra och den lilla växer för fullt i magen. Nu putar magen allt mer. Fantastiskt!

Den andra frågan jag får är hur jag mår. Och på riktigt mår jag och har mått bra. Har haft tur vad gäller illamående och kräk hittillis (förutom igår då) om man bortser från lite känslighet mot äckliga dofter och tryck mot magen, men det har vi undvikit genom att Nicke fått bära ut soppåsen och att jag haft snodd i byxknappen. Annars har jag såklart varit trött och varit mycket täppt i näsan, men det kan man stå ut med. Humöret är ju i och för sig det en historia för sig, men det kan vi ta en annan gång.

Just nu är vi i v 15 och den lilla beräknas vara färdigbakad i slutet på oktober. Magiskt!