Jenny Ferdinandsson

…Den natten hände det inget speciellt, jag sov som en stock, men hade kanske lite mer sammandragningar än tidigare. När vi kom till förlossningen kl 10 visade det sig att jag var öppen 4 cm, men livmodertappen var inte helt utplånad…

Tänkte att det var dags att fortsätta där jag slutade! Galet så fort man ändå glömmer. I alla fall – jag var öppen 4 cm utan att ha känt något speciellt. Kopplades i samband med första läkarundersökningen dit en skalpelektrod så vi hade koll på bebisens hjärtfrekvens under hela förlossningen. Jag fick inget värkstimulerande till att börja med, utan de ville avvakta och se om jag kunde komma igång mer på egen hand. Jag och Nicklas gick några promenader och vankade fram och tillbaka. Värkarna kom allt tätare och blev mer intensiva, men inte tillräckligt.

13:39 kopplas värkstimulerande dropp in.
14:25 hade jag 5 värkar på 10 minuter.
15:20 känner jag att värkarna inte släpper av helt och jag får ingen tid mellan värkarna för att återhämta mig. Droppet sänks.
16:40 höjs droppet återigen.

Under tiden fungerar jag och Nicklas som världens bästa team. Vi tittar varandra i ögonen och han hjälper mig att andas genom varje värk. Han höll koll på andningstempot, hämtade dricka mellan värkarna och hade kontakten med barnmorskan för att jag skulle kunna hålla full fokus på att andas och hantera smärtan. Nicklas var en klippa under hela förlossningen, jag skulle aldrig ha klarat det utan honom!

17:33 ville jag ha lustgas, men det hjälpte inte alls. Blev varken smärtlindrad eller yrslig. I det här stadiet var värkarna allt mer intensiva och jag minns bara att jag hade full fokus på att ta mig igenom en värk i taget och att se framåt. När lustgasen inte hjälpte frågade jag efter epidural trots att detta egentligen inte var något jag ville ha. Det började nu göra ordentligt ont och det blev allt svårare att fokusera.

17:45 får jag min första krystvärk. Jag blev väldigt chockad och fick nästan lite panik eftersom jag inte visste om att det hade gått så fort och jag förstod inte vad det var för något. Detta eftersom de inte ville gå in och se hur öppen jag var i onödan pga infektionsrisken i och med den tidiga vattenavgången. Barnmorskan undersöker mig i samband med detta och jag är då öppen 10 cm, herregud vilket glädjande besked det var! Jag minns att jag blev så glad och så stolt att jag hade klarat detta genom att i princip bara andas och få grymt stöd från Nicklas, precis så som min drömförlossning skulle gå till! Blev alltså aldrig aktuellt med epidural. Haha.

Problemet var bara huvudet inte var fullt slutroterat och jag fick inte krysta. Det var bannemig de svåraste jag varit med om! Jag kände den sjukaste kraften inom mig och så fick jag inte släppa fram den. Skulle istället andas som en hund och det var lättare sagt än gjort. Men jag fick världens bästa coachning från barnmorskan och Nicklas och så småningom fick jag äntligen krysta. Vilken känsla det var!! Helt magiskt att äntligen få ta i och jag kände mig så sjukt stark. Vilken kraft det fanns i kroppen, jag har aldrig varit med om något liknande och det går verkligen inte att jämföra med något annat.

Successivt tog varje krystvärk oss ett steg närmre det slutgiltiga – att vi skulle få möta vår prins! Magisk känsla när jag och Nicklas fick känna hans lilla huvud. Två krystvärkar senare kom hela huvudet ut och därefter kroppen – följt av ett högt skrik. Klockan var 17:32. Åh vilken lättnad det var. Vi både började gråta och var så tacksamma och lyckliga över att allt hade gått så bra. Vilken känsla det var att få upp honom på bröstet för första gången, det går inte att beskriva med ord. Han var världens finaste och så efterlängtad, vår lilla Harry.

Vad som hände sen och i vilken ordning är väldigt luddigt för mig. Minns glimtar från när Nicklas klippte navelsträngen, att de sydde mig med ett stygn, undersökte Harry och att allt såg så bra ut. Dock var det lite problem att få ut moderkakan och doktorn fick komma in och trycka ut den. Men i övrigt gick allt precis så som jag önskat och det var en ännu häftigare upplevelse än vad jag någonsin kunnat förvänta mig! Minns att jag mellan krystvärkarna sa ”it’s like a walk in the park” och jag skulle definitivt kunna göra om detta! Haha, har aldrig varit så mallig tror jag.

Så småningom fick vi den där magiska fikan! Den bestod av goda smörgåsar, champis i champagneglas och varm choklad. Helt underbart gott! Därefter tog jag en dusch och Harry myste hos pappa Nicklas. Sedan promenerade vi över till BB. Klockan var nog omkring 21.30 och vi somnade relativt snabbt, rätt så utmattade alla tre.

Tänk att vår lilla skatt nu är mer än två veckor gammal. Tiden har gått väldigt fort, men vi har samtidigt försökt njuta av varenda sekund som vi fått spendera med den lilla krabaten. Han har växt och utvecklats så mycket för varje dag som gått, helt underbart att se! Idag har det dock blivit dags för vardagen att börja och Nicklas åkte till jobbet för någon timma sedan. Kommer bli tomt utan honom, men jag och Harry får helt enkelt göra vårt bästa här hemma och sätta lite snurr på vardagen utan pappa.

Glädjespridaren